söndag 6 oktober 2013

Ingen jäkla spets. Punkt.

 
Koftan till yngsta dottern, blir nog inte till yngsta dottern ändå verkar det som. Jag vet inte hur jag ska få till det, så som jag har uppfattat att hon vill ha det, så då kom vi överens om att jag gör något annat med garnet. Vi ska försöka angripa detta problem, dvs att bilden i hennes huvud inte är lättöverförd till mitt huvud, genom att angripa det från andra hållet så att säga - jag har satt henne att surfa på mönstersidor och välja ut en kofta, och så stickar jag den och alla är förhoppningsvis nöjda!
 
Så, istället blir det en kofta, kanske till mig - eller jag vet inte, men jag stickar lite till så får vi se om jag drabbas av någon rolig ide. Jag är hittills i alla fall mycket mer nöjd med ökningarna på denna versionen, än när jag gjorde den rosa koftan! Jag har i alla fall bestämt mig för att det inte blir någon jäkla spets på den...


För övrigt är det mycket färg ute nu! Försöker suga åt mig, vet att det snart är november.

Och så skulle jag behöva lite hjälp; Är det någon out there, som vet hur man ändrar inställningarna så blogger inte tror att jag skriver rysligt felstavad engelska hela tiden??? Att gå in i "inställningar" och "språk" hjälpte föga, det är redan inställt på svenska där... Antingen det, eller så får jag börja skriva på engelska (men risken är att den i så fall kommer att vara rysligt felstavad...)!

4 kommentarer:

  1. vad konstigt att det inte funkar med stavningskollen ....hur som helst så känner jag igen mig vad gäller att försöka förstå vad " dom" ( läs. Tonårig dotter) menar. Det verkat som en god idé med en fysisk bild och inte en bild i huvudet :-)

    SvaraRadera
  2. Detta med att förstå vad någon menar, det är inte lätt. Speciellt inte när det är en tonåring, och det inte får bli fel liksom. Har stickat lite åt min äldsta brorsdotter, och hon får leta mönster, eller välja från några mönster/bilder som jag har hittat. Annars är det en hopplös övning.
    Lite hopplöst här hemma idag. Lille Suna har dött. Och jag gråter så att jag ser ut som en svullen boxer i ansiktet. Inte vacker, det kan jag säga. Och maskaran den rinner. Nu har vi haft lite tröstfika och tänt ljus och tittar på en film tillsammans. Den lilla pälsbollen är nedbäddad i en fin papplåda i form av ett hjärta, tillsammans med frön och fina servetter. Fy, döden. Att liksom "aldrig mera". Det är svårt. Och ännu svårare att tänka att jag inte gråtit floder över de som drunknade i Medelhavet. Också barn. Men över en pälsboll...
    Skall sätta mig med lite garn. Och ha Sengångaren till att steka upp ett 1 kg kyckling som skall bli enchilladas-middag (med gäster) imorgon. Jag stickar och han lagar mat. Så får det bli.
    Ha en fin vecka!
    :-)))

    SvaraRadera
  3. Ja, det där med att sticka till andra med bestämda uppfattningar är lite klurigt! Särskilt de yngre... :)
    Tack för krya-på-dig-hälsningen!

    SvaraRadera
  4. Tack för din kommentar ❤️

    SvaraRadera