Min svarta kofta har jag kommit drygt halvvägs med livet (livet, säger man så?). Garnet är fantastiskt, ett nytt favvogarn (Drops Lima), men stickningen är ganska tråkig för det är besvärligt att sticka i svart när kvällarna blir mörkare. Jag har fått repa upp ca 5 cm för att jag mitt i mönstret förskjutit det typ 2 maskor i sidled, så hela vänstersidan blev skev. Inte kul, men jag försöker åtminstone att vara stolt över att det väl för guds skull måste vara vuxenpoäng på att göra om och göra rätt???
Eftersom det är lite tråkigt med Limakoftan, så gav jag mig själv tillåtelse att börja på ett parallellt projekt igår kväll. Jag försöker ju undvika att ha flera på gång samtidigt, för jag har så dålig diciplin att jag bara stickar på den som är roligast då. Och projekt som man inte stickat på ett tag, de har en förmåga att liksom sjunka ner i stickkorgen och sen vet man inte vad som händer med dem... Oftast ingenting på väldigt länge, och det är ju tråkigt.
I alla fall, jag började på en ny virkad sjal. Det är ännu en
South Bay Shawlette, jag kände redan sist att detta mönster vill jag verkligen göra igen. Kolla bara på
denna (ravelrylänk), samma mönster men med annat garn, ger ett helt annat uttryck! Jag gör denna i Drops Lace, som så här långt känns härligt. Vad jag dock inte förstår, är varför jag köpte en sån skum färg... Om jag inte minns fel, så hade jag bestämt mig för att köpa rött, men kom hem med detta. Och ett cremevitt också i och för sig, men den här gröngrå färgen vet jag inte riktigt vem som ska kunna ha i min familj. Får väl ge bort den om det inte funkar. Garnet har legat och väntat ett tag, och nu blir det så här tror jag.
Och så en naturens avvikelse; Jag planterade alltför sent rosenskära i början på juni. Jag kommer ihåg att det var ganska kallt till dess, men dagen efter jag lagt ner fröna blev det kanonvarmt sommarväder bara så där. Så fröna som skulle ha tagit typ 2 veckor på sig för att gro, hade redan efter 4 dagar kommit upp ett par cm. Och sen har de fortsatt att växa, och växa och växa och växa, och jag trodde aldrig de skulle sluta och börja blomma. Det gjorde de till slut, för ca 2 veckor sen, men uppskattningsvis är de minst dubbelt så höga som de "borde" vara. Skulle tro att de är dryg 1,8 m... Och de blommar inte med något överflöd, men gröna och fina har de varit hela tiden. Nu ser de i och för sig lite tuffsiga ut, men det är inte mitt fel utan Katias! (Höststormen som drog förbi här i veckan. Med tanke på hur det blåste, så är jag imponerad att de överhuvud taget står upp.)
Ha en bra helg allihop!
/Blenda
