Jag började sticka eftersom min mormor gjorde det. Mormor var värmländska, bodde mot gränsen mot Norge nästan, och försörjde sig på att sticka och att plocka bär i skogen. (Skulle tro att hon hade någon minimal folkpension också, men den var nog inte alltför fet.)
Första gången jag började sticka, var jag väl antagligen i 15-års åldern. Jag bodde ca 20 mil från mormor, och träffade henne i stort sett bara på loven. Jag hade lärt mig grunderna i skolan på slöjden, och om jag inte minns fel så fick vi sticka ett mumintroll... (Varför, undrar man ju.) Jag fick en lillasyster när jag var 14, och jag vet att jag stickade en sån där klassisk bebishjälm åt henne. I 15-årsåldern köpte jag något korallfärgat bomullsgarn (sånt där som är ojämnt spunnet liksom, som var så poppis på 80-talet), ett par stickor i trä eller bambu och ett mönster på en t-shirtliknande top. Jag tror jag kom upp till armhålen, sen körde jag fast, eller kanske ledsnade... Nästa gång jag åkte till mormor, följde toppen med och hon stickade klart den åt mig...
Varje gång vi var hos mormor, fick man alltid välja en kofta eller tröja ur en mönsterkatalog, och så stickade hon upp dem innan vi åkte hem. Detta gällde även när vi blev äldre, och hon gjorde på samma sätt när jag tog med min käre make dit (då var vi bara ett par snorungar, men vi hade minsann förlovat oss...). Hon stickade lusetröjan till honom för minst 20 år sen, skulle tro att det är 21 eller 22 år sen. Som synes passar den fint än idag! Den är i topp-skick, för ärligt talat har han inte använt den särskilt ofta, den är tok-varm säger han, och det blåser inte igenom den. Och så är han rädd om den, vill inte riskera att förstöra den.
Hatten stickade mormor mest som ett skämt till honom, men jag minns att hon blev jätteglad åt att han ville ha den.
Senare fick vi ju töserna, och mormor stickade och skickade klänningar och koftor under hela deras barndom (ända tills hon inte orkade sticka längre). Tyvärr har jag väldigt lite kvar av det mormor stickade, töserna har kvar de allra första klänningarna de fick och så förstås då, makens lusetröja. Jag vet att jag har bilder på flera av alstren, och så snart jag har fått fram våra fotoalbum planerar jag att visa upp dem här.
Nu är min mormor död sedan flera år, och jag är ledsen över att jag inte hade vett nog att uppskatta hennes hantverk när hon levde. Vi var rent ut sagt bortskämda med fina och välarbetade tröjor, och vi trodde nog att alla hade såna. Jag har inte lärt mig sticka av henne, men hon är min inspiration - jag har alltid sagt, att när jag blir stor, ska jag bli duktig på att sticka som mormor. Jag har långt, mycket långt kvar, men å andra sidan har jag inte bråttom. Huvudsaken är att jag fortsätter att utvecklas och att jag lär mig något nytt med jämna mellanrum!